Jag kan säga tack för allt jag har i mitt hem, för allt fyller en funktion och ger mig ett värde, underlättar min vardag eller förgyller den med sin skönhet. Finns det något i mitt hem som inte stämmer in på de kriterierna kan jag vara tacksam över att få släppa taget om det eller ge det vidare. Tacksam över att då få leva lite enklare med färre prylar eller för att få gåvan att ge till någon annan.
Tack för besticken som gör det lättare för mig att äta. Tack för lampan som ger mig ljus för att läsa, laga mat och se mina älskades ansikten klart. Tack för soffan som ger mig stöd och låter mig vila mjukt i sin famn.
Tack för komposten som gör att jag kan bidra till det oändliga kretsloppet. Tack för vinterjackan som alltid var för varm för mig och som jag nu med glädje kan lämna vidare till secondhand och ge möjligheten att hitta ett nytt hem och en ny kropp att värma, kanske på en kyligare plats. Tack för alla prylarna som jag inte längre behöver, tack för att de delade hem och livsresa med mig ett tag och tack för att jag nu får släppa taget om dem och uppleva friheten och öppenheten som skapas på platsen där de tidigare stod.
Tack för stjärnorna, för solen och månen. Tack också för mörkret och rymden som gör det möjligt för mig att uppleva dem.
Tack för min hälsa och för alla mina kroppsfunktioner som fungerar felfritt och är i perfekt harmoni. Tack också för allt i min kropp som är i obalans just nu, som kan lära mig om fördjupning och en tacksamhet som finns bortom den perfekta ytan. En tacksamhet som inte kräver att alla, eller ens någon, av delarna i mitt liv ska vara välfungerande och se bra ut på papperet, på CV:et eller i sjukhusjournalen. En tacksamhet för livet självt, hur det än utspelar sig just nu.
En tacksamhet för att få finnas till och för att en gång få släppa taget. En tacksamhet för att få vara en del av livsupplevelsen och universums förunderliga dans. En tacksamhet för allt mina sinnen i den här stunden kan, eller inte kan, uppleva. En tacksamhet för att få se och känna doften av den nyutslagna nejlikan på nattduksbordet. En tacksamhet för att ha öronproppar och slippa höra den som snarkar tätt intill.
En tacksamhet över allt det som livet har att erbjuda, även om det inte blev som jag trodde eller själv hade valt. En tacksamhet som sträcker sig bortom mina personliga preferenser och föreställningar om ont och gott, bra och dåligt, vackert och fult. En tacksamhet som finns där i bakgrunden, i djupet av min själ, och som alltid är tillgänglig när jag stillar mitt sinne, hur avlägsen den än kan verka.
Kanske har jag inte förmåga att se och få kontakt med den just då. Det är fullt förståeligt och alltid okej. Tacksamheten kräver aldrig min uppmärksamhet och begär aldrig mitt fokus. Den bara väntar stilla. När jag väljer att vända mig åt tacksamhetens håll så finns den alltid där. Den tar emot mig med öppna armar och den viskar att livet är gott och vill mig väl, även i mina mörkaste stunder. Även när jag inte kan se eller förstå meningen eller lärdomen som livet för med sig.
Även när jag har svårt att acceptera ett farväl så kan jag känna tacksamhet för mötet och den tiden vi fick tillsammans. Även när jag upplever att gårdagen var bättre än min nuvarande situation så kan jag känna tacksamhet för livets kontraster och olika nyanser. Tacksamhet för att livet inte bara är ett rakt grått streck utan har toppar och dalar och en palett med alla tänkbara färger.
När jag är tacksam är jag fri. När jag är i kontakt med den ovillkorliga tacksamheten inom mig så följer jag med i livets flod, utan motstånd, och jag är öppen för att njuta fullt ut av resan. Jag är inte alltid där, ingen kan begära att jag ska vara där, men möjligheten bor alltid inom mig. Tacksamheten och friheten finns alltid inom räckhåll, i djupet av min själ och i det rummet i mitt hjärta som är större än jag.